Mihajlovic gör en Ferguson?

Skotten är en levande legend, ett paradigm för varje ny tränare som drömmer om att nå ens en bit på vägen ur framgångssagan Sir Alex Ferguson. Sanningen är att det började inte helt lätt för Fergie heller. När han tog över rodret i Manchester United var hans första intryck av de lag han tagit över att de var alldeles för ”slappa”. Red Devils ”vecchia guardia” bestod då av Norman Whiteside, Paul McGrath och Bryan Robson, tre glada prickar som framförallt kunde skymtas gladast över pubbaren.

Fergusons största utmaning var att ändra på den mentaliteten, att få spelarna att anamma hans karaktärsdrag och principer. På och utanför fotbollsplan. Mihajlovics densamma.

Sicke har och andra sidan inte haft det i närheten lika jobbigt med att ändra på spelarnas pubvanor (bortsett Mutus), men han har till skillnad från Ferguson fått ta över efter fem år av framgång under Prandelli (Ferguson tog över när laget låg på tabellens 21:a placering). Spelarna har varit skadeskjutna, mätta och inspirationslösa, med trojkan Vargas, Marchionni och Montolivo som tydligaste exempel. Liksom Alex har Sinisa lyckats skrapa ihop spillrorna under ett mellanår och lägga grunden genom ett stabilt försvar och ett extremt svårslaget lag.

Man Utd slutade 11:a 1986, och sedan dess så har få förluster genomgående karakteriserat Sir Alex olika lagupplagor. Resten är modern fotbollshistoria.

Vi får hoppas att säsongsavslutningen fungerar som en ”apertif”, att den ger hopp och förtroende till nästa säsong. Men först ska tre omgångar till att avvärjas och någonstans däremellan ska även Jovetic pröva på att spela boll efter snart ett år i sjukstugan.

Som en av Mihajlovics största skeptiker i ”landet lagom” känner jag mig skyldig efter uppvisningen 5-2 mot Udinese att ge honom sista ordet.

”Nu börjar laget äntligen likna mig”