Långsamma farväl

Jag tycker inte om dem, hellre korta, snabba och klara besked så kan båda parter fortsätta på respektive väg med klart huvud.  ”Farväl”, kanske de svåraste beslut man kan ta. Och Fiorentina, staden Firenze och fansen kommer att inom en snar framtid tvingas ta ett eller fler.

I veckan publicerades en intervju med vår ds [d:iesse] på tuttomercatoweb.it, den finns även att läsa på ”CAC” (Calcio il Corso) med Kristian Borells synpunkt på det hela. Eurosports meriterade sportjournalist är i många fall kortfattad; ”fine strada” lyder rubriken och säger i mångt och mycket allt som behöver sägas. Corvinos tid på Arnos flodbädd är så gott som över.

Inte nödvändigtvis för att Borell säger att det är så (även om hans åsikter väger tungt när det handlar om il calcio), inte för att de senaste övergångarna varit bakåtsträvande eller framtvingade med en budget finansierad enbart av spelarförsäljningar, inte nödvändigtvis för att relationen mellan Pantaleo, klubben och staden har svalnat. Inte nödvändigtvis. Det är dock när alla bitar faller på plats och man läser mellan raderna som man kan konstatera att allt mer eller mindre pekar i den riktningen.

”För två år sedan var jag på väg att släppa Mutu till Roma för 20 miljoner euro; övergången gick inte igenom då Della Valle, för att inte få supportrarna emot sig, valde att ta bort Mutu från spelarmarknaden; idag skulle det vara enkelt att säga att jag hade all anledning”.

Det är just denna typ av besserwisser-attityd och en annan egenskap Corvino delar med Della Valle – familjen; att han är lättstött, som avlägsnat honom från fiorentini och florentinsk press. Just det uttalandet tror jag DV inte tolkar som annat än en avskedsansökan, eller väljer hursomhelst att göra så.

Som den violanörd jag är satt jag en augustikväll och streamade presentationen av ”det nya Fiorentina” med Mihajlovic, Ljajic, Jovetic och Babacar som huvudgäster. ”Il ds” stod för spektaklet alldeles själv (då övriga klubbledningens frånvaro var som påtagligast under samma period) och hade tagit sig friheten att sätta sin prägel med bl a ett salentoband i för- och mellanspelet. Värd var den kända komikern Gianfranco Monti. Spelarna såg ut att trivas på scen i rollen som rockstjärnor, tog Montis vitsar med en klackspark, bl a om Babacars näsa, och bollar skickades ut mot publiken. Kameramannen följde instinktivt banan på en av bollarna, insåg sitt misstag och rättade till kameran… för sent.

Vad jag, övriga som såg på och inte minst de kanske femtio-hundratal som var på plats på Artemio Franchi och ”Corvino show” insåg (på tal om att sätta ”sin prägel”) var att stämningen var ganska ljum, kanske till och med direkt avslagen. Var fanns entusiasmen? En ny säsong var till att börja med ett ungt och fräscht Fiorentina berett att ta sig ann uppgiften.

Istället har vi fått och bevittnar för stunden en trist och plågsam säsong, och även tiden innan med CL-uttåget signerat Övrebö och Prandellis avsked på andra sidan Atlanten är sådant man egentligen bara vill glömma. Det enda vi kan glädja oss åt är att den är på väg mot sitt slut och med den ytterligare ett eller ett par ”farväl”…

Addio?