In bocca al lupo!

Emiliano Mondonico, f d violatränare och tifoso på  livstid, kommer imorgon undergå kniven och kliver av Albinoleffes bänk på obestämd tid. Orsaken? en tumör. V C S håller tummarna och önskar lycka till.

Inguardabile!

Sex månader har gått sedan Mihajlovic ankomst till Firenze, och resultatet kan inte ha undgått någon. Ett Fiorentina som för ett år sedan stod för glädje, attraktivt spel och en stor dos hopp inför framtiden har förvandlats till ett själlöst spöke, utan idéer och utan någon tro på något förutom sin egen impotens och mediokritet. Att titta på matcherna har blivit ett slags oundvikligt självplågeri. Ungefär som att titta på division sju-curling för att någon släkting spelar i ett av pissgängen där. För det finns inget att beskåda förutom ren och skär frustration och ångest. Inget spel. Ingen fantasi. Ingenting. Det är så man vill gråta, men det förutsätter känslor. Dagens Fiorentina skapar inga känslor alls. Det bara är.

Ta en spelare som Gilardino, som antagligen är den mest högkvalitativa spelaren i truppen. En klassisk bomber av odiskutabel klass. Vi kan inte ens utnyttja honom. Inte en enda vettig passning in i straffområdet. Inte en enda vettig cross. Hans funktion på plan har reducerats till att manglas och ordna frisparkar eller att kämpa ensam mot motståndarnas hela försvar. Det är återigen, ett symptom på att vi inte har något spel. Det lilla som finns är så pinsamt lättläst att inte ens våra egna spelare tror på det.

Det som stör mig mest är alla ursäkter. Man kallar spelare som kommer tillbaka från skada ”värvningar”. Skadorna i sig lyfts upp som ett jätteproblem, trots att andra lag har skadelistor som inte på något sätt bleknar gentemot vår. Det är i sig ett perfekt exempel på en situation där ingen vill ta något ansvar. För något alls. Della Valles vill inte satsa vidare, men de vill inte säga det. Corvino är en sportchef med landsortsmentalitet som inte klarar av att värva något annat än talanger eller nya reservmålvakter, men ingen vill säga det. Tidigare tongivande spelare som Vargas och Montolivo vill inget hellre än att lämna klubben, men de vill inte säga det. De få pjäser inom föreningen som faktiskt presterar över eller enligt förväntan och är lojala, som Donadel och Santana, vill vi inget hellre än att bli av med. Mihajlovic är en tränare med noll taktisk kompetens som inte klarar av att använda spelarmaterialet rätt, men ingen vill säga det heller. Varför hattar han mellan formationer som alla fungerar lika uselt? Varför envisas han med att använda nollan Cerci? Ljajic som vänsterytter?? Vargas går från bäst till sämst på en halv säsong? Passningsmaestron D’Agostino är helt plötsligt på Bolatti-nivå? Vår bästa spelare är Santana spelandes centralt?? Pardon my french, men quoi de fuck håller mannen på med?

De enda som säger något är fansen. De säger: Basta. Det här som vi håller på att bevittna är inget annat än en förödmjukning mot klubben, staden, och dem som älskar de förstnämnda två. Men det värsta av allt är att laget har blivit – inguardabile. Som ett barn bara en mor kan älska.

Firmato TX..

BASTA

Igår mottogs spelarbussen av 100-150 tappra utanför hotel Villa Medici där förberedelserna inför matchen mot Genoa kommer att äga rum. Det hela beskrivs som kanske den tråkigaste krisen i Della Valle – eran. Capi Ultras hade svårt att kontrollera de allra argaste, glåporden haglade och det hela summerades i en banderoll som slagits upp till det kaotiska välkomnandet med punkterna:

Ett blindstyre till tränare, Mihajlovic ses numer även från de lojalaste och mest hårdnackade (de som till en början valde att ställa sig bakom honom) som den första orsaken till att saker utvecklats till vad dem är idag. En mindre grupp tifosi fick till slut möta tränaren och Roberto Ripa för att på lugnare maner diskutera sitt missnöje.

Spelare utan bollar, och då riktades de största missnöjet framförallt mot Montolivo och Cerci som valde, precis som rubriken antyder, sin vana trogna att slinka undan. Kaptenen kom i skottgluggen för att han tycks ha tankarna på annat (läs Inter) och för att han saknar det som krävs för att bära upp kaptensbindeln. Cerci häcklades för att han kort och gott är ett skämt på planen. Frenesin var så stor att ingen kom undan, inte ens de allra yngsta Babacar och Ljajic som anklagades tillsammans med Cerci igen för sitt ständiga uteliv och uteblivna prestationer på planen.

Ledningen ett spöke, inget nytt där men inkompetente Alessandro Mencucci symboliserar ledningens totala frånvaro.

Övergångskampanjen ett fiasko, coppia Mihajlovic-Corvino har inte rosat marknaden. Vare sig på plan eller utanför. Den förste som väljer för tillfället att lista Corvino som den med kanske enskilt störst ansvar för det totala misslyckandet, är ingen mindre än den klassiska radiorösten David Guetta. Dessa båda herrars dispyter är sedan en längre tid tillbaka kända för allmänheten och sportjournalisten håller i dessa tider ingenting tillbaks.

Det här är Vår  ”silenzio stampa”.

”BASTA FIRENZE MERITA RISPETTO” -Marasma 1993